Längesedan

De blir inte så mycket skrivet nu, värme och sol gör att utetiden har tagit över, nu går vi snart in i augusti och då närmar vi oss höst, inget jag ser fram emot, men känner mig ändå bättre rustad inför vintern än för ett år sedan. Värmen har delvis varit tryckande och kroppen började slå bakut, dålig i magen och hjärnan har känts som flytande. varit lite svalare i två dagar nu och de har varit befriande, har gjort en del nyttigt under tiden.

Min stackars vovve har ju löpt i sommar, stackars liten, dessutom har hon mått dåligt av värmen, de har varit en pina för henne att gå ut, hon har helt enkelt inte orkat. Löpningen är över och så småningom skall vi ut till skogs och plocka bär och där kan Tjorven springa fritt bland stockar och stenar och de gillar hon

Mina barn

Har förärats med fyra barn, de är fem år mellan varje utom de två sista där de är en minut, tvillingar, tre gossebarn och en tös, hon kom näst sist och som jag hade väntat på en tjej. Nu är de vuxna och utflugna för länge sedan, de har gått bra för dem, jobb har de alla fyra, de är inte en självklarhet i dag.

Åtta barnbarn har de blivit, inte illa, med tanke på att de är bara två av barnen som blivit föräldrar, min dotter lyckades få sex barn och alla är väluppfostrade och fina, den äldsta har hunnit fylla 19 år och tagit studenten, tänk så tiden rusar iväg

Mitt första barnbarn, fick jag vara med på förlossningen, vilken upplevelse, men också skräckblandade känslor, ville så gärna ta över smärtorna så hon skulle slippa, men så till slut kom denna underbara tjej till världen, och jag blev förälskad vid första ögonkastet, en kärlek som aldrig tar slut bara växer med åren. Men efter förlossningen sa jag till min dotter, blir de fler barn får du ha med pappan, jag vill inte se dig lida en gång till, och så blev de.

Hur tänker dom

De är konstigt hur människor tänker, dessa fraser som, du ser pigg ut, Du är så stark, hur orkar du, vad vet de om hur pigg jag är eller stark eller hur jag orkar, dom ser inte mina tårar, min ångest och förtvivlan, att vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte stiga upp, ja hur orkar jag, vad har jag för val, bara att finna sig i sitt öde, illamående så maten bara vill komma upp, yrsel så jag raglar runt i lägenheten svedan i kroppen, bränner som eld i benen, biverkningar på cellgifterna, ibland har jag lust att bara be dom vara tysta och tänka efter. Människor som försvinner med sjukdomen, hör aldrig av sig, kommer aldrig på besök, vad är dom rädda för att jag skall smitta, eller att jag skall säga att jag mår skitdåligt. Man blir ganska ensam och isolerad med sin sjukdom. Jag kan inte delta och vara behjälplig längre men jag är samma människa som innan sjukdomen slog till.

Grillkväll

Har varit hos barnen på grillning och de var supergott, underbart att få umgås med barnen över en god middag. Min Tjorven fick stanna hemma eftersom hon fortfarande löper och deras vovve är en hane, annars hade dom nog fått leka med varandra. Känner mig ganska nöjd med dagen. Sen fick jag en inbjudan från min systerdotter att komma till hennes stuga vid havet och de ser jag fram emot, har ju inte hänt speciellt mycket i sommar så alla förslag är välkomna

Tårar

De kan vara en befrielse att få gråta när smärtan blir för svår, både den kroppsliga och själsliga, när de gäller själen har många svårt att förstå att vissa inte mår så bra och kanske behöver hjälp med både mediciner och samtal. Fortfarande idag finns fördomar kvar, och de kan vara svårt att tala om att själen gråter. Många blir stämplade som psykiskt sjuka, vad de nu är för fel med de, istället för att se att de kan vara en livskris, kärlekssorg eller ett svårt besked.

En del talar nedvärderande om de som lider i själen, de finns hårda människor därute som verkar sakna empati

tårar