Behandling

I början på mars skulle jag så äntligen påbörja min behandling, nu skulle jag också få eget rum där endast personal fick vistas och naturligtvis mina barn, egen toalett som endast jag fick användas, detta på grund av smittorisk, till saken hör att de gick magsjuka på avdelningen, hos både patienter och personal. Vilken lycka att få bo själv, egen TV och surfplattan hade jag också fått med mig, så nu kunde jag hålla kontakt med den yttre världen. Min första behandling gick ganska bra jag mådde fruktansvärt illa, men de finns tabletter för de också, sen måste jag börja äta, jag hade gått ner 10 kg, i början fick jag dropp, sedan flytande och så kom maten, jag hade verkligen ingen aptit, men gjorde så gått jag kunde, medicin skulle ställas in på rätt nivå så jag slapp den värsta smärtan, men krafterna började sakta men säkert återvända

En kväll kom min dotter med pizza så vi åt tillsammans, och som jag åt, min älskade dotter, tur att hon finns.

Dagarna på lasarettet gick ganska bra, nu när jag hade eget rum fick jag sova så mycket jag ville, inget som störde, en fantastisk personal som gjorde allt för att jag skulle ha de bra. Men nu kom tårarna, som jag grät, allt kändes riktigt hopplöst, panikångest så jag svettades floder, pratade med en sköterska om hur de var och hon ordnade så en läkare kom och de sattes in lite stämningshöjande, de var kanske inte så konstigt med tanke på de jag gått igenom, tyvärr tar de tid innan medicinen började ge effekt, så jag grät och sov tills den där dagen när man börjar se, korta ljusglimtar, men då kom ilskan oj så arg jag var på sjukgymnasten som inte skickat mig till röntgen, på ortopeden som såg mina provsvar och inte gjorde något direkt, arg på läkarna på avdelningen som inte kom och berätta om min sjukdom och vad som skulle hända mig, men ilska är också ett friskhetstecken, nu börja jag reagera på min situation och de var bra

6821113s

%d bloggare gillar detta: