Beskedet

I början av januari 2017 en fredagskväll ringde min läkare från ortopeden och berättade att jag hade en tumör i högra armen vid armbrottet, är de cancer frågade jag och hon sa att de tydde på de, allt stannade upp, svetten rann och jag kunde inte tänka klart, hon upplyste mig om att de skulle bli en utredning och jag skulle kallas till MR, sen avsluta hon samtalet och där satt jag i min ensamhet och kände bara panik. Hur en läkare kan ringa och lämna ett cancer besked på telefon har övergått mitt förstånd, precis som man får besked om ett brutet finger. Jag tog kontakt med mina barn för de här kände jag skulle bli övermäktigt att bära själv. Barnen blev naturligtvis bestörta över beskedet, men vad skulle dom göra annat än att finnas till.
Jag fick kallelse till MR och tid hos ortopedläkaren och en massa prover togs, sen kallelse till röntgen för scanning av hela kroppen och även mammografi, nästa kallelse till röntgen blev att ta biopsi av den tumör jag hade på bröstryggen, sen kom beskedet jag hade en cancer som heter myelom, vid de laget var jag så sjuk att jag slutat bry mig.
De jag undrat över är varför jag inte fick komma till hematologen och träffa en onkolog och påbörja en behandling då innan jag blev så sjuk att jag var borta i två veckor, två veckor när jag bara vakna till ibland korta stunder, vem missade de, de är frågor jag gärna skulle villa ha svar på.
Inte förrän jag kom in med ambulans och blev omhändertagen fick jag träffa de läkare som visste vad dom skulle göra, varför dela inte ortopeden med sig av resultaten till hematologen.
De är många frågor jag har och som jag kommer att ta upp med min läkare på hematologen vid nästa besök efter sommaren.
Jag är väldigt arg på många uppe på ortopeden de var kallt brutalt och ingen medmänsklighet. Jag är inte bitter men väldigt arg

En tanke på “Beskedet”

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: