Lasarettet

I början på februari en kväll, när jag duscha ramla jag och tog mig inte upp, jag försökte dra mig in till rummet för att nå telefonen och till slut lyckades jag och kunde ringa min dotter så hon och min sonhustru kom och lyfte upp mig och klädde på mig, sen ringde dom ambulansen och efter mycket övertalande följde jag med, när dom lastat in mig i ambulansen minns jag inte så mycket, vakna till några gånger men orkade inte svara, har bara korta minnesfrekvenser under första tiden på lasarettet, hade ingen tidsuppfattning, om de var morgon eller kväll, men så den 28 februari vakna jag såg klockan och fråga en sköterska vilken månad, dag och tid de var, då började min medvetandegrad öka. Men till min stora fasa märkte jag att jag inte kunde stå på benen när dom skulle hjälpa mig till toaletten, så nu satt jag i rullstol, fruktansvärt ont i kroppen trots att dom satt in både morfin och alvedon.

Om jag inte kommit mig till telefonen och kunnat ringa min dotter, har jag nog somnat och aldrig vaknat något mer, de är en svår tanke samtidigt har jag ibland tänkt att de nog varit skönt att somna in, för jag var verkligen sjuk

Forts följer… eftersom de är tungt att skriva om den här svåra tiden så uppdaterar jag när orken finns

%d bloggare gillar detta: