Utskriven

så kom då den dagen när de skulle planeras för hemgång, de kändes skrämmande, hur skulle jag klara mig som satt i rullstol på andra våningen utan hiss, kändes inget vidare att bli inlåst i sitt eget hem, men jag hade inget val, kunde ju inte bli kvar på lasarettet för evigt. De beslutades i alla fall att jag skulle få de mobila teamet första veckan sedan skulle hemtjänsten ta över, en sjuksköterska skulle komma varje onsdag och ge mig sprutan, de lät bra, då behövde jag inte tänka på de. De ordnades med allt jag skulle ha med mig, de var rullstol rullator, duschstol.

Så en fredag kom taxin och hämta mig, kändes riktigt nervöst, men utanför huset stod min dotter och mobila teamet. sen var de att baxa mig upp för trappan, de har ju väldigt fina anordningar som lyfte mig upp, de var riktigt läskigt, dörren låstes upp och jag rullade in, blev sittande i hallen och bara titta, kändes konstigt, de var som att komma in till någon annan, men kaffepannan sattes på och jag blev visad hur de fungerade med trygghetslarmet, de var skönt att vara hemma ändå, TV med alla kanaler, på lasarettet fanns bara ettan, tvåan och fyran, internet som fungerade utan uppkoppling varje gång jag starta datorn.

Så småningom åkte alla hem utom en från mobila teamet, hon hjälpte mig till Soffan, tände ljusen och en skål med ostkrokar, kände mig som en prinsessa.

Första natten skulle en nattpersonal vara hos mig, kändes lite konstigt, är ju van att sova ensam, men dagen hade varit pressande och jag somnade som en stock

%d bloggare gillar detta: